Ja, i morgon bär det av till den stora staden. Jag e så otroligt pepp, det ska bli så sjukt kul att bo med älskade flez och sen träffa alla underbara människor man känner och säkert en hel del nya figurer! Skoj skoj!
( Ska även köpa min alldeles egna macbook så bloggen kommer att bli skriven i lite mera:D)
Ciao
Misslyckad, patetisk, deppig, ledsen, saknar, gråten i halsen, arg, äcklig, trött….
Så känner jag mig idag!
Over and out
Jag blev så fantastiskt glad idag! Jag har nu hållit på med Cambridgekuren i fem veckor. Jag har levt på soppa och barer och motstått alla möjliga ätbara frestelser men jag har klarat det! Jag var hos min konsulent idag och har gått ner 2,6 kilo den senaste veckan och totalt 15 kilo på bara fem veckor. Det är helt ofattbart! Jag har haft som mål att inte skriva så mycket om mig själv utan snarare mina tankar på denna blog men idag är det ett undantag. Det var längesen jag var så här lycklig och stolt över mig själv. Jag mår så fruktansvärt bra!!!! Gaah, tror nästan inte attt det är sant men det är det och det är underbart!
Puss
Ibland finner man inga ord, man vet inte vad man ska säga och hur man ska säga det..
Ibland kommer livet med underbara överaskningar, man tror att allt är omöjligt och sen händer det man helst vill! Underbara vänner, jag är så tacksam för min vän Julia, hon och jag hade en fantastisk kväll igår när vi pratade om allt Hon gav mig motivation och peppade mig, underbara hon. Nu blickar livet mot en ljusare framtid och jag har inte varit så här glad på länge. Tio kilo lättare och snart så flyttar jag till Stockholm en månad! It´s a beautiful day and more will come!
Amazing
You make me feel good, you touch me and I feel beautiful again. A feeling I thought were gone for long. Passion, friendship, trust.. Thank you.
Jag håller på att gå i taket! Jag har sökt massor av jobb och går bara och väntar och håller tummarna, bär med mig mobilen överallt utifall att någon ringer om ett jobb.. Det känns som en tidlös väntan.. Trots att jag är oerehört glad över det faktum att jag faktiskt skickade i väg ansökningar så känner jag mig som den mest patetiska människa. Inget jobb, är det världens undergång?
Vi unga i dag som kämpar och sliter för att hitta jobb borde få mer uppmärksamhet och hjälp. Min pappa har varit på mig hur många gånger som helst, det har säkert era föräldrar varit också. Men vad ska vi göra, man kan inte annat än att försöka och göra sitt bästa. Och hur lätt är det att få ett jobb som nybakad student när alla jobb kräver, utbildning eller flera års erfarenhet från arbete i yrket. Jag blir såå trött. Hur i hela friden ska man kunna få den där erfarenheten om alla jobb kräver det. Nej, hela situationen gör mig bara så irriterad. Så det jag försöker göra är att umgås med vänner, göra sånt jag tycker om helt enkelt. Jag vet att jag försöker mitt bästa och sen får jag ta det därifrån. Men en ska jag säga er, man är inte misslyckad och patetisk om man inte har ett jobb. Det är bara synd att samhället och ibland till och med familjen får en attt kännna så utan att mena det. Tro på er själva och gör det som får er att må gott!
Kram
Ja, var exakt ska man börja. En av anledningarna till att jag startade upp denna blogg var för att min underbara vän Julia sa, Klara du borde blogga. Jag har tänkt tanken men aldrig riktigt kommit till skott, men i dag bestämde jag mig!
och så precis som på facebook och lunarstorm så ska man ha ett namn, ett alias. Många gånger jag har varit aktiv på networks så har jag skaffat namn helt obetydliga för vem jag egentligen är, utan för att jag tyckte namnet var coolt just i den stunden. Som tur är så är jag bara med i ett network just nu, och där heter jag passande nog Klara Holmgren vilket är mitt riktiga namn. Fiffigt!
Namnet för min blogg har en ganska absurd historia. Jag ska försöka göra den kort och intressant. Jag har sedan femte klass spelat handboll och när jag började komma upp i tonåren så fick vårat lag möta killaget, WOW. Då var det riktigt häftigt att få spela och till och med ibland träna med de där killarna som då ansågs vara roliga och snälla men som det sedan visade sig vara ett gäng omogna och osäkra barn. Ja, jag är ärlig av mig. Nåväl när vi spelade med de där killarna så
så fick jag plötsligt smeknamnet mördarmargit. Ett fantastiskt namn som jag mått så bra över att blivit kallad under några års tid! NEJ, nu var jag inte ärlig! Jag mådde aldrig dåligt över namnet men efter att ha hört det en si sådär hundra gånger så började jag tröttna.
En gång tog jag mod till mig och frågade varför jag blev kallad för just mördarmargit och fick svaret; Ja du är bara en mördarmargit! Ja det var inte det mest konkreta svar jag fått i mitt liv. Jag lyckades faktiskt klura ut att namnets grund låg i att jag spelade ganska tufft och ja de kände sig väl hotade av mig och försökte då psyka mig. Jag vet inte säkert och kommer antagligen aldrig få veta heller. Men ärligt talat så bryr jag mig inte, hoppas bara för killarnas skull att de blivit lite mer säkra och mindre arroganta i dag!
Så när jag tänker efter så är jag nog en mördarmargit, jag är tuff och hård och struntar i vad andra tycker om mig, skulle dock aldrig mörda någon!!! Synd bara att blognamnet blev mrdarmargit, att öet försvann.. Men nu vet ni i alla fall vad det står för!
Ciao
Klara Holmgren
Senaste kommentarer